När vi närmade oss campingen i Hvide Sande var ögonen som limmade mot vattnet, vi såg att det var flera ute och seglade på Surfcenter Syd som det hette. Det verkade inte blåsa så mycket men bara synen piggade upp oss rejält! Tyvärr gick vägen emellan campingen och stranden men vi hade ju bil så vad gjorde det.. Campingvärden upplyste oss om att det kostade att köra in på surfområdet, man kunde inte parkera någon annanstans utan var tvungen att köpa poletter för att öppna en bom in på området.
Vår stuga låg allra längst in på området (mot havet till) och fastän det var en 7-bäddsstuga så var den INTE stor. Undrar vilken rationaliseringsexpert som designat den.. Så det kändes skönt att vi bara var 4 pers, det hade blivit väl trångt med fler...

  

  

Vår stuga hade iallafall egen dusch & toa samt TV. Och när man gick förbi de allmänna toalettfaciliterna så var man glad för det, det stank!
F.ö var det nästan fullsatt och tyskarna totaldominerade stället. Massor av surfbussar så långt ögat kunde nå, VW-heaven!

Då det inte blåste och kvällen var kommen så körde vi in till Hvide Sande centrum och köpte mat och kollade runt lite. Åter i stugan åt och drack vi som det anstår surfare och drömde om morgondagens surf samtidigt som vi febrilt zappade på TV:n för att se en väderleksprognos nånstans.

2000-06-02
Väckarklockan var Per som skrek att gardinen fladdrade. Mycket riktigt, det blåste på bra! Charlotte och jag tog en snabb promenad till havet för en titt. Hopps, onshore och brytande vågor på stranden. Per hade varit uppe i ottan och studerat och sa att det såg strömt ut, det är också känt för det. Gulp! Inget för oss kom vi snabbt fram till så vi gick över vägen till surfcentret på fjordsidan för att titta.
Det var rak frånlandsvind vilket gjorde oss en smula fundersamma. Endast en surfare var på plats, en tysk (vad annars) tjej med vågbräda och 4.5-segel. Vi frågade lite om förhållandena och fick bekräftat att det verkligen var otroligt långgrunt. Den starka frånlandsvinden var inte något problem om man bara var "good enough". OK, bara att hoppas att vi var det då.

Vi knallade tillbaka, åt stadig frukost och hoppade i bussen för snabb avfärd mot stranden.
Bilen startar inte. Den är heldöd.
Ja ja, det är ju så fuktigt i bilen, och så blev den nog lite sur vid de första startförsöken. Vi väntade lite men fortfarande lika stendöd! Äh, vad fasen vi rullar igång den tyckte Per. Utan mycket till valalternativ så rullar vi ut bussen på campingens raksträcka och börjar putta.
Det måste ha varit en syn för gudarna, iklädda neopren från topp till tå så sprang vi som små blå och lyckades uppnå en godkänd hastighet. Tyskarna (dvs alla!) hade ganska roligt åt oss... Tyvärr var vår bobsleigh-run förgäves, bussens livsgnista var som bortblåst. Jag kände paniken komma, det blåser kanon och vi kommer inte ens till stranden - kanske inte ens hem?! Varför händer detta nu...

Vi fick vackert lasta ur hela bussen för att komma åt motorn bak och Mattias dök ned för en diagnos. Vi andra kände oss lite dumma då vi spankulerade runt i våtdräkter och bet på naglarna. Vi hittade inget uppenbart fel och började känna oss nervösa, tänk om det var riktigt allvarligt?
Värden lovade fixa fram karburatorsprit och Mattias tyckte att vi andra skulle gå till stranden medans han mekade. Jag lät mig övertalas (konstigt va?) så Per, Charlotte och jag började kånka grejor över till stranden. Vi märkte snabbt att väg 181 är VÄLDIGT trafikerad, när vi väl kom över så skulle vi väl ha inte bara 2-delade master utan även brädor...
Väl över så återstod att hiva utrustningen över ett högt staket med taggtråd. Alla som betalat för att stå inne på området tittade storögt på oss, de tyckte nog vi var bra snåla..

Charlotte och jag riggade 5.0 och Per 5.5 och gav oss ut bland tyskarna, som vid det här laget (12.30) var rätt många.
Vinden var perfekt, jämn och passande våra segel. Det var inte svårt att ta höjd hem, det var bara att välja hur långt ut från stranden man ville ligga. Många grötade ihop sig så nära land som möjligt så längre ut fanns det gott om plats.
Charlotte var den av oss som vågade sig längt ut, faktiskt längst ut av alla, ett tag trodde jag att hon hade planerat in en fika i Ringköbing på andra sidan fjorden..